Alla talar om klimatet men ingen gör något åt det?

Så toppmötet i Köpenhamn ledde inte till några viktiga bindande åtaganden. Själv var jag inte optimistisk inför mötet och är därför inte heller särskilt besviken.

Det är också sant att det finns fler chanser att komma överrens om ett avtal. Ett bra avtal kan mycket väl vara bättre än ett dåligt avtal som hastas igenom.

Frågan är hur optimistisk an ska vara på lång sikt. Det finns ju en omfattande problematik med vad ekonomer kallar för negativa externaliteter när det gäller koldioxidutsläppen. Det gäller både för länder och för enskilda personer att de egna utsläppen inte bara drabbar en själv utan hela världen jämt. Alltså kan det mycket väl vara rationellt ur egoistisk synvinkel att bidra till växthusutsläppen trots de konskvenser det får. I förhandlingarna vill alltså varje land få möjlighet att släppa ut så mycket. Dessutom är konskvenserna av den globala uppvärmningen till stor del på lång sikt, långt efter att denna mandatperioden tagit slut och då blir det svårare för det politiska systemet att hantera det.

Dessa är rent teoretiska funderingar. Vad finns det då för praktiska exempel på hur det politiska systemet hanterat sådana utmaningar som växthuseffekten?

Jag kommer inte på något riktigt bra motsvarande exempel. Freoner förbjöds ju men först så vitt jag förstår när det fanns ersättningsteknologi. Vi är inte i närheten av att kunna ersätta de fossila bränslen i full skala i dagsläget. Samtidigt är det inressant att se att många länder har vidtagit åtgärder för att minska sina utsläpp av koldioxid. (Ibland effektiva metoder, ibland ineffektiva.) Men personligen tror jag nog att tvågradersmålet inte kommer nås.

Advertisements

Etiketter: ,


%d bloggare gillar detta: