Archive for januari, 2010

Socialdemokratisk antisemitism?

2010-01-28

Ilmar Reepalu, Malmös kommunalråd, har uttalat sig om antisemitismen i Malmö och väckt kontrovers. I invervjun i Skånskan gör han ett antal uttalanden som väckt uppmärksamhet.

Det första intressanta uttalandet är att han verkar anse att det antisemitiska hotet bara kommer från högerextrema grupper. Att även muslimska och vänsterextrema grupper utgör ett hot verkar han t ex omedveten om. Jag tycker det antyder viss okunskap om hur antisemitismen uttrycker sig i dagsläget. Nu är okunnighet inte alltid moraliskt fel, inte heller hos politiker, så jag vill inte dra för stora växlar på det. (Jag hoppas det är fråga om okunnighet. Man kan givetvis också tänka sig en public choice förklaring till att han gör de uttalande han gör.)

Mer anmärkningsvärt är hans synbara likställande av sionism och antisemitism. Sionism är judisk nationalism. Så det finns två invändningar mot hans resonemang. Dels kan man ifrågasätta varför han pekar ut den judiska nationalismen på det viset. Varför säger han inte nationalism i allmänhet? För inte kan han mena att arabisk eller svensk nationalism är mindre problematisk än judisk nationalism?

Det andra är att man kan undra om nationalism verkligen är ett så stort problem som han framställer det. Visst, jag gillar inte nationalstatstanken heller, men att normal nationalism skulle vara ett lika stort problem som fördomar eller motvilja mot människor baserade på deras etnicitet tror jag inte, och framförallt tror jag inte Reepalu tycker det. Trots allt är någon form av nationalism något de allra flesta moderna människor omfattar och jag undrar om han verkligen ser det som ett problem.

Det sista uppseendeväckande uttalandet är att han anser att den judiska församlingen borde ta avstånd från Israels krigföring. Utan att veta exakt vad han sa och sammanhanget det sades i är jag inte lika kritisk mot det uttalandet som vissa andra är. Självfallet har judar inget ansvar att ta avstånd från Israels politik, kollektivt ansvar är fel. Men jag ser inte att Reepalus uttalande nödvändigtvis handlar om ett kollektivt ansvar.

Ska man tolka det snällt så menade han kanske bara att det var fel av den judiska församlingen att ge intryck att stödja Israels krig i Gaza, och att om de skulle ha en åsikt i frågan borde de ta avstånd från Israels krig. Det är i så fall ingen problematisk åsikt han uttrycker. Han borde i varje fall ta chansen och klargöra vad han egentligen menar.

Se också vad Jonathan Leman skriver och länkarna han ger.

Liberal islamofobi?

2010-01-26

Philip Wendahl, folkpartist och förbundssekreterare i organisationen Liberal Mångfald, skriver på Newsmill och försvarar Pim Fortuyn.

Det kan ju verka överraskande att se en företrädare för en organisation som kallar sig Liberal Mångfald försvarar Pim Fortuyn som allmänt anses varit en främlingsfientlig islamofob. Lyckas då Wendal övertyga om att Fortuyn var missförstådd?

Inte som jag ser det i alla fall.

Han börjar helt korrekt observera att de grupper som buntas ihop i ”högern” kan vara ganska olika, precis som det finns stora skillnader mellan olika vänstergrupper. Det är en korrekt observation, jag räknas t ex till höger precis som Sverigedemokraterna, trots att min marknadsliberalism skiljer sig rätt rejält från deras konservativa nationalstatskramande.

Men det säger ingenting om Fortuyn är missförstådd. Lika lite relevans har de flesta andra observationer i artikeln. Fortuyn var homovänlig t ex, och dessutom homosexuell. Det är onekligen en skillnad mot Sverigedemokraterna men det säger ingenting om hurvida han var främlingsfientlig.

Att han var för EU är ytterligare en skillnad mot Sverigedemokraterna men säger återigen inget om hurvida han var främlingsfientlig. Tydligen brukade han berätta att han haft sex med många marockaner. Det är lite oklart vad detta ska tänkas demonstrera. Som Isobel skriver finns det gott om misogynister som kan tänka sig att ha sex med kvinnor. Man kan också ge gott om exempel på rasister med älskare eller vänner av de föraktade raserna.

Men en viktigare invändning är att frågan är inte handlar om vad Fortuyn tycke personligen om utlänningar. Frågan är vilken politik han stod för. Av Wendahls artikel framgår det att han tydligen förespråkade begränsningar i invandringen med den klassiskt populistiska argumentationen att man först ska integrera dem som redan kommit hit.

Jag väljer nog att fortsätta betrakta Fortuynismen som en kollektivistisk, populistisk och fördomsfull rörelse tills vidare, inte ett ”liberalt uppror mot en europeisk islamisering”.

Givetvis är det okej för en liberal att ha kritik mot islam. En liberal kan man mycket väl anse att ateism eller kristendom är den enda rätta läran, t ex, och propagera för den, så länge man stödjer religionsfriheten. En liberal kan, och kanske bör, också se att politisk islamism är en rörelse med synnerligen oliberala mål. Men det är inte okej att bygga politik på fördomsfulla generaliseringar kring en hel grupp människor om man vill bli betraktad som liberal av mig.

Inte heller tror jag det Norska Fremskrittspartiet är någon vidare förebild för liberaler. Läs t ex Johan Norberg i frågan.

De unga borgerliga och upphovsrätten

2010-01-24

Bland liberaler råder det stor enighet om att skyddet för upphovsrätten har gått för långt. Oavsett vad man tycker om upphovsrättens ideala utformning så råder det stor enighet om det finns gränser för vilka metoder som är acceptabla att använda för att försvara den, och att de har överträtts. Lagar har stiftats som minskar den personliga integriteten på ett oacceptabelt sätt och förslag har diskuterats om att man ska blockera websidor för att hindra olaglig nedladdning. I Sverige har vi också exemplet Pirate Bay där företrädare för en i sig helt laglig och nyttig tjänst har dömts bara för att vissa användare använt den till olaglig nedladdning.

Dessutom finns det en diskussion om hur upphovsrätten lämpligen bör utformas. Där råder det oenighet bland liberaler. Generellt sett är det få som hävdar att dagens långa skydstider kan motiveras med argumentet att de behövs för att uppmuntra kulturellt skapande. Ännu mindre går det att försvara de retroaktiva förlängningar av skyddstiden som förekommer ibland på det viset. Men vissa liberaler menar att man har en rättighet att bestämma över sitt kulturella skapande och att vi därför bör ha en stark upphovsrätt. Andra menar tvärtom att upphovsrätten är förkastlig av principiella skäl.

Samma diskussion som förs bland liberalerna förs också i viss utsträckning bland andra borgerliga.

Mot bakgrund av den kritik mot dagens lagstiftning som det finns är det intressant att när de borgerliga ungdomsförbunden ska anordna konferens om framtidens upphovsrätt så kommer deltagarna från anti-piratbyrån och datorspelsbranschen och kritiken mot upphovsrätten är inte alls representerad, vad jag kan bedöma.

Att man lägger stor vikt vid det kulturella skapandet i pressmeddelandet, och t ex inte diskuterar konsumenters möjlighet att ta del av det som skapas, antyder också vilka förslag man kommer lägga i den rapport som presenteras. Vi får se om mina förväntningar besannas när rapporten publiceras. Jag tycker det vore tråkigt om de borgerliga ungdomsförbunden mangrant sluter upp bakom dagens lagstiftning, som jag ser som absurt obalanserad i många avseenden.

Det är också intressant att konstatera att ungdomsförbunden inte verkar ta hotet från Piratpartiet på större allvar. Även om Piratpartiet säkert inte kommer hamna i riksdagen kan deras ungdomsförbund mycket väl tänkas locka rätt många medlemmar från riksdagspartiernas ungdomsförbund.

Uppdatering: Dennis gör en liknande analys som jag.

Goda nyheter

2010-01-21

För alla oss med ett nördigt intresse för amerikansk juridik (så inte så många i Sverige kanske) var det en stor dag idag. Citizens United v Federal Election Commission har nämligen avgjorts. Jag har skrivit om fallet tidigare här. Se det inlägget för diskussion om bakgrunden.

Jag har bara skummat beslutet men så mycket kan jag säga som att det var en seger för yttrandefrihetssidan. (I huvudsak.) Jag är således glad. Dock är jag lite överraskad att det ändå var 4 domare (den så kallade ”liberala” falangen) som röstade för att de omfattande regleringar det var frågan om var författningsenliga. Minoriteten verkar ha kunnat tänka sig att låta Citizens United vinna det här fallet men ville inte gå så långt i att upphäva tidigare prejudikat som tillät begränsningar av hur företag får spendera sina pengar på politisk propaganda.

Jag är inte säker på vilken vikt man ska lägga i ”slippery slope”-resonemang i allmänhet men utvecklingen när det gäller reglerna kring kampanjfinansiering är ett anekdotiskt stöd för att sådana resonemang kan vara viktiga. Det är bra att domstolarna slutligen har reagerat.

Att värna om yttrandefriheten ser jag som ett av de minst problematiska områden för lagprövning och om politikerna inskränkar den tycker jag det är bra att domstolarna kritiskt prövar det.

Uppdatering: Efter att ha läst igenom domen och analyser av den kan jag sammanfatta så här: företag och andra organisationer blir fria att spendera att spendera pengar på reklamkampanjer där de tar politisk ställning; både i enskilda sakfrågor och för vilken kandidat man ska rösta. Inga begränsningar i hur mycket pengar de får spendera eller när reklamkampanjerna får äga rum finns kvar.

Däremot måste det fortfarande anges vem som står bakom reklamkampanjen och om ett företag spenderar över 10 000 dollar på politiska kampanjer under ett år måste de avge en rapport till federala valkommissionen. Dessa restriktioner var också ifrågasatta i målet men bara en domare röstade för att de var grundlagsstridiga.

Domen är intressant ur andra aspekter än bara resultatet också, t ex innehåller den en fascinerande debatt mellan majoriteten och minoriteten om vad USAs grundare egentligen tyckte om företag.

Humanitärt bistånd eller utvecklingsbistånd

2010-01-18

Ska vi satsa våra biståndspengar på åtgärder för att främja långsiktig utveckling (utvecklingsbistånd) eller på åtgärder som lindrar nöden men som inte kanske har så mycket långsiktiga konskvenser (humanitärt bistånd)? (Frågan gäller både privat och offentligt bistånd.)

Självfallet kan man satsa på lite av varje men på marginalen måste man ändå välja. Ett argument för utvecklingsbistånd skulle kunna vara påståendet att det hjälper bättre på lång sikt. Inget land kan bli rikt på allmosor men kan vi hjälpa dem till demokrati eller att bygga upp infrastruktur finns chansen till en långsiktigt hållbar utveckling.

Å andra sidan kan det humanitära biståndet mer akut hjälpa människor som befinner sig i nöd. Dessutom är det inte uppenbart att vi faktiskt vet hur vi ska utforma utvecklingsbiståndet för att få önskad effekt. Bevisen för att bistånd kan höja tillväxten är t ex inte överväldigande, även om de metodologiska problemen givetvis är svåra. I värsta fall kan biståndsinsatser förvärra situationen t ex genom att bidra till ökad korruption eller att konservera ineffektiva ekonomiska strukturer. Fair trade-rörelsen har ju t ex beskyllts för att motverka utvecklingen mot storjordbruk i u-länder, en utveckling som förmodligen är bra.

Det är svårare att tänka sig att katastrofbiståndet i t ex Haiti förvärrar situationen. Vi kan nog tvärtom vara rätt säkra på att de insatser som görs faktiskt räddar människoliv, utan att därmed påstå att resurserna används optimalt.

Jag lutar nog åt att det är bättre att skänka sina pengar till Röda korset än till IM om du vill hjälpa andra.

Falsk dikotomi

2010-01-13

DN har just nu en omröstning på sin hemsida som ordagrannt frågar ”är bemanningsföretagen ett hot mot arbetsrätten.”

Alternativen är ”Ja, de urholkar LAS” och ”Nej, de behövs för att öka rörligheten”.

Att resultatet sådana webbundersökningar inte kan användas för att dra slutsatser om folkopinionen är välkänt och har påpekats många gånger. Men i det här fallet så är det intressant att analysera hur frågan utformats.

DN förutsätter uppenbarligen att man ser LAS som något bra. Det antyds dels av frågan där formuleringen om hotet mot arbetsrätten antyder att den nuvarande svenska arbetsrätten är något bra som bör bevaras. Dels av svarsalternativen där man antingen kan instämma i att de urholkar LAS eller anföra att bemanningsföretag ”behövs” vilket då tydligen förutsätter att de inte är ett hot mot LAS eftersom man svarar nej på frågan.

Man kan tydligen inte tycka att bemanningsföretag är bra trots, eller tack vare, att det urholkar anställningsskyddet. Att en ledande dagstidning, som dessutom kallar sig liberal på ledarsidan, på det viset ser det som självklart att man stödjer LAS tror jag säger mer om opinionen i Sverige än hur resultatet av webb-omröstningen ser ut. (52% ja, och 48% nej när jag tittade.)

Som parentes kan det tilläggas att jag tycker formuleringen att arbetsrätten är hotad är märklig ur ett annat avseende. Arbetsrätten är ett namn på en gren av juridiken, inte en synonym till anställningsskydd. Jag tycker formuleringen är lika konstig som att man skulle säga att ”skatteparadis hotar skatterätten” eller ”fortkörning hotar straffrätten.”

Största besvikelsen med Obama?

2010-01-12

Obama har suttit ett tag som president nu och hunnit vara med om att fatta en hel del beslut. Jag hoppades på att Obama skulle vinna valet men jag inga illusioner om att jag skulle gilla alla hans beslut.

Men jag hade förhoppningar om vissa beslut han skulle fatta. Den största besvikelsen så här långt tror jag är att han inte varit aktiv att väcka åtal mot de som utförde och godkände den tortyr av terrormisstänkta som skedde under den förra adminstrationen. Det är långt ifrån den enda fråga där Obama har varit dålig men det är en fråga där jag hoppas att han kunnat vara bättre.

Tortyr är redan olagligt enligt både amerikansk och internationell rätt men om inte lagen upprätthålls betyder den ingenting. Förutom att åtala de ansvariga bör man försöka fundera på vilka systemförändringar som krävs för att det inte ska upprepas.

Kommentar angående SVTs reklamkampanj

2010-01-10

Som ni kanske lagt märke bedriver SVT för tillfället en reklamkampanj för sig själva. SVT påstår i den att tv-licens-avgiften är en garanti för att vi kan lita på det vi hör på radio och tv.

Det ser jag som ett problematiskt påstående. För det första kan man inte lita obetingat på det SVT säger. SVTs journalister är inte på något vis immuna från att påverkas av sina personliga åsikter och lika lite är SVTs ledning.

Som liberal så reagerar jag ofta på att SVTs nyhetsbevakning utgår från perspektiv som jag inte alls håller med om. Om jag vore Sverigedemokrat skulle jag nog reagera ännu mer på hur uppenbart SVT framställer deras valframgångar som ett problem.

Men det stora problemet med SVTs nyhetsbevakning är kanske ändå hur ytlig den är. Den lilla tiden som ägnas åt varje nyhet ska ibland dessutom upptas med totalt poänglösa inslag som att man intervjuar vanliga personer på gatan om vad de tycker.

Jag är inte övertygad om att kommersiella tv-kanaler är sämre på objektivitet än SVT. Man kan jämföra med dagspressen. Den domineras av kommersiella tidningar och det är långt ifrån klart att den är mindre trovärdig än SVT. Inte för att den är perfekt på något vis men vi lär aldrig kunna eliminera behovet av att läsa med kritiskt omdöme.

Man kan undra varför det inte startas en statlig tidning som alla måste prenumerera på för att garantera ”objektivitet”? Vad är det som gör att vi behöver statstelevision men inte en statstidning?

SVTs kampanj svarar inte heller på frågan varför SVT ägnar sig åt så mycket annat än samhällsbevakning. Varför ska folk behöva betala pengar till nöjesprogram de inte tittar på? Jag tycker ju inte de ska behöva betala till nyhetsprogram de inte vill se heller men man kan tycka att även mindre liberala personer än jag skulle tycka det var konstigt att tvinga folk att betala för melodifestivalen.

Recension av: ”Hitlers Folkstat” av Götz Aly

2010-01-02

Jag har nyligen läst ”Hitlers folkstat” av Götz Aly. Boken handlar om Nazitysklands ekonomiska och sociala politik.

Boken menar att stora delar av den nazistiska politiken gick ut på att gynna den ”ariska” låg- och medelklassens intressen och att det var tack vare ”mutor” till den i form av bidrag och låga skatter som regimen lyckades hålla sig kvar vid makten och genomföra sin politik. Jag har också läst några av de akademiska recensionerna som skrevs om boken för att få perspektiv.

Boken har flera styrkor. Den är lättläst, där det ofta torra siffermaterialet får ta stor plats men aldrig skymmer författarens moraliska engagemang. Den innehåller också ett antal anekdoter från författarens släktingar som illustrerar bokens poänger och påminner oss om att den skildrar en tid som inte ligger allt för långt tillbaka i tiden.

Skildringen av den tyska plundringen av Europa är också väldigt bra. Tyskarna stal som huvudregel inte från enskilda personer när deras arméer behövde livsmedel, bränsle osv. Istället betalade de med den inhemska valutan. Sedan fick hela landets befolkning vara med att finansiera deras inköp genom inflation. De stal också judarnas tillgångar i de ockuperade länderna och använde det i sin statsbudget.

Aly tar också upp på ett bra sätt i vilken utsträckning nazistregimen använde de plundrade tillgångarna för att gynna den tyska civilbefolkningen. De slapp svälta tack vare att andra folk gjorde det. Bilden av hur breda grupper på det sättet kunde dra nytta av nazisternas brott är fascinerande och skrämmande.

Vad är bokens svagheter då? Ett problem är att han inte lyckas visa att tyskarna tjänade på den nazistiska politiken som helhet, till skillnad från delar som plundringen av judar. En väldigt stor del av BNP gick till kriget (för att inte nämna de kostnader i form av liv det medförde) så trots plundringen fick den tyska civilbefolkningen leva spartanskt. Om folket svalt hade protesterna kanske blivit större men att hänvisa till materiellt välstånd som förklaring till nazistregimens stöd räcker inte.
(more…)