Recension av: ”Hitlers Folkstat” av Götz Aly

Jag har nyligen läst ”Hitlers folkstat” av Götz Aly. Boken handlar om Nazitysklands ekonomiska och sociala politik.

Boken menar att stora delar av den nazistiska politiken gick ut på att gynna den ”ariska” låg- och medelklassens intressen och att det var tack vare ”mutor” till den i form av bidrag och låga skatter som regimen lyckades hålla sig kvar vid makten och genomföra sin politik. Jag har också läst några av de akademiska recensionerna som skrevs om boken för att få perspektiv.

Boken har flera styrkor. Den är lättläst, där det ofta torra siffermaterialet får ta stor plats men aldrig skymmer författarens moraliska engagemang. Den innehåller också ett antal anekdoter från författarens släktingar som illustrerar bokens poänger och påminner oss om att den skildrar en tid som inte ligger allt för långt tillbaka i tiden.

Skildringen av den tyska plundringen av Europa är också väldigt bra. Tyskarna stal som huvudregel inte från enskilda personer när deras arméer behövde livsmedel, bränsle osv. Istället betalade de med den inhemska valutan. Sedan fick hela landets befolkning vara med att finansiera deras inköp genom inflation. De stal också judarnas tillgångar i de ockuperade länderna och använde det i sin statsbudget.

Aly tar också upp på ett bra sätt i vilken utsträckning nazistregimen använde de plundrade tillgångarna för att gynna den tyska civilbefolkningen. De slapp svälta tack vare att andra folk gjorde det. Bilden av hur breda grupper på det sättet kunde dra nytta av nazisternas brott är fascinerande och skrämmande.

Vad är bokens svagheter då? Ett problem är att han inte lyckas visa att tyskarna tjänade på den nazistiska politiken som helhet, till skillnad från delar som plundringen av judar. En väldigt stor del av BNP gick till kriget (för att inte nämna de kostnader i form av liv det medförde) så trots plundringen fick den tyska civilbefolkningen leva spartanskt. Om folket svalt hade protesterna kanske blivit större men att hänvisa till materiellt välstånd som förklaring till nazistregimens stöd räcker inte.

Författaren driver tesen att det främst var höginkomsttagare som stod för den del av krigskostnaden som man inte rövade sig till. Detta kan ses som en kritik av marxistiska historieskrivningar och liknande teorier som betonade Hitler-regimens fördelar för företagsägare och rika. Dennna historieskrivning har givetvis kritiserats förut men då har man istället ofta framhållit ideologiska motiv för nazisternas politik. Aly väljer att själv betona materialistiska faktorer men pekar på nyttan för den breda massan istället för en liten elit.

Tyvärr lider bokens diskussion om de fördelningspolitiska konskvenserna av den nazistiska politiken av ett antal nationalekonomiska grundfel.

Först och främst koncentrerar boken sig på skatterna som mått på vilka uppoffringar tyska långinkomsttagare fick göra på grund av kriget. Men de var också med och finansierade kriget genom ett system av lån av dubiös frivillighet vilket boken nämner. Detta system måste tas hänsyn till när man ska bedöma om det var höginkomsttagare eller låginkomsttagare som betalade mest till kriget.

För det andra visar hans diskussion om bolagsskatten, som höjdes kraftigt under kriget, en total avsaknad av varje form av incidensanalys. (Det gäller också diskussionen av övriga skatter för övrigt.) Bolag drabbas inte av skatter, det gör människor. Höjda bolagsskatter leder till att antingen ägarna får lägre utdelning, de anställda lägre löner eller kunder betala högre priser eller någon kombination därav. Alla möjligheterna kan inträffa. Författaren förutsätter utan diskussion att priset för bolagsskatten bars av kapitalägarna vilket inte är självklart. I och för sig var kriget knappast en tid av omfattande kapitalrörlighet misstänker jag vilket kan göra det troligt att de stod för en betydande del av kostnaden.

En annan faktor att beakta är värnplikten (som nationalekonomer påpekar är det en form av skatt). Jag misstänker att den drabbade låginkomsttagare hårdare än höginkomsttagare så till vida att höginkomstagare oftare kunde bli officerare med trevligare arbetsupgifter, mindre risk att bli dödad och högre lön som följd. Att män med högre utbildning hade det avsevärt lättare att bli officer kan man utläsa även ur den här boken men det analyseras inte. Istället framhålls vissa åtgärder som vidtogs för att möjliggöra för män från lägre socialgrupper att bli officerare.

Aly pekar på ett verkligt inslag av omfördelning och utjämnande av sociala skillnader i den nazistiska politiken. Namnet nationalsocialism var inte valt av en slump. Men analysen känns vare sig fullständig eller balanserad.

Advertisements

Etiketter: , ,


%d bloggare gillar detta: