Politisk historieskrivning?

Det har skett en omfattande diskussion efter att riksdagen röstade för att kalla Turkiets folkmord på armenier för ett folkmord.

Många liberaler är emot beslutet medan andra är för det. Här argumenterar Sakine Madon för beslutet medan Dennis argumenterar emot.

Jag förstår båda synpunkterna men är nog själv mot beslutet.

Men ett argument som använts mot det har jag lite svårt att förstå, nämligen att det skulle innebära en politiserad historieskrivning. Om riksdagen hade förbjudit andra åsikter hade jag varit den första att kritiserade det. Jag hade också kritiserat det om riksdagen började ge sig in och redigera historieböcker som används i skolundervisning. Men det är det inte frågan om här. Beslutet stryper inte debatten.

Jag tycker den viktiga frågan är om staten som helhet ska ha en åsikt om hurvida det var ett folkmord. Om man hade accepterat att regeringen t ex i sin utrikespolitik gett uttryck för att det varit ett folkmord kan jag inte se att det blir principiellt värre bara för att riksdagen fattar beslutet.

Man kan tycka att staten inte ska ta ställning i folkrättsliga eller historiska frågor. Men det är nog inte lätt att få det att fungera i praktiken. Frågan är om Sverige överhuvudtaget kan bedriva en utrikespolitik med en sådan inställning.

Den svenska staten tar ställning i massor med folkrättsliga frågor. Den kan argumentera för att ett visst krig är otillåtet, att svensk lag inte strider mot FNs konventioner eller att någon annan stat inte uppfyller sina avtalsförpliktelser mot Sverige. Det behöver inte stå i motsättning till att låta domstolar avgöra frågan. Tvärtom, Sveriges åsikt kan t ex framläggas som en argumentation inför en internationell domstol som pröver frågan.

Även i historiska frågor tar staten ställning. För att ta ett icke-svenskt exempel så erkänner den tyska staten Förintelsen som historiskt faktum. Det är nog inte särdeles kontroversiellt att den bör göra det. Tvärtom hade det väckt berättigad uppmärksamhet om Angelina Merkel vägrat uttala sig i frågan med hänvisning till att det är en sak för historiker.

Sammantaget ser jag det som vanligt och under överskådlig tid oundvikligt att staten tar ställning i historiska och folkrättsliga frågor. Ska staten ta ställning finns det inget principiellt fel med att riksdagen fattar beslutet. Därmed inte sagt att det av pragmatiska skäl är bra att riksdagen fattar sådana beslut.

Advertisements

Etiketter: , ,


%d bloggare gillar detta: