Katarina Wennstam tolkar märkligt

Katarina Wennstam, känd för sina böcker om samhällets syn på väldtäkt, skriver i Aftonbladet om den famösa BDSM-domen mot en man i Malmö.

Tyvärr är det en mycket dåligt artikel hon skrivit som inte har mycket med domen att göra.

Således så skriver hon om ”flickans påstådda samtycke” på ett ganska försåteligt sätt. Enligt åklagarens och den tilltalades samstämmiga bevisning, som domstolen måste gå efter, var samtycket klart och entydigt. Det var inte heller fråga om att hon försökt dra tillbaka det under tiden. Sedan har hon kanske ångrat sig efteråt men det kan ju ha högst begränsat betydelse i rättegången.

Analogin med Stureplansmålet håller alltså inte, där frågan var om männen haft skäl att tro att kvinnan gett sitt samtycke. Här var det klart att hon gett sitt samtycke, och tom tagit initiativet till träffen, och frågan var om samtycket är ansvarsbefriande.

Wennstams jämförelser med fotbollssupportrar som slåss eller nedslagna ligamedlemmar blir också ganska ointressanta. Det är möjligt att samtycka till slagsmål så länge våldet inte blir allt för grovt. Om gränsen för när det blir för grovt dras snävare än vid sexuellt våld är en intressant fråga. Likaså om det beror på någons sorts könsdiskriminering.

Men Wennstams inlägg för inte diskussionen ett dugg framåt. Hon nämnar en gängmedlem som blivit söndersparkad till oigenkännlighet och frågar om han samtyckt med ansvarsbefriande verkan. Det blir en ointressant jämförelse eftersom han uppenbarligen har allvarliga kroppsskador medan tingsrätten baserat på bevisningen fann att kroppsskadorna som flickan fått var avsevärt lindrigare. Det kan kanske bero på misslyckad bevisföring från åklagarens sida men det finns också ett läkarutlåtande om att flickans skador inte föranledde några medicinska åtgärder.

Den närmaste jämförelsen med situationen jag kommer på är idrott. I idrott brukar man acceptera att folk samtycker till en hel del våld. Tom när tacklingar går över gränsen för vad som är tillåtet enligt regelboken är det ytterligt ovanligt att det leder till ett rättsligt efterspel.

Hur förklarar Wennstam att manliga hockeyspelare får blåmärken, hjärnskakningar eller värre utan att rättssystemet ingriper? Beror det också på kvinnoförtryck? I en seriös komparativ analys måste man beakta alla fall av samtycke vid misshandelssituationer.

Det känns som Wennstam reagerade med ryggmärgen här, inte efter en genomtänkt analys av domen.

Advertisements

Etiketter: ,


%d bloggare gillar detta: