Recension: Edward III

Jag har nyligen läst en engelsk renässanspjäs, Edward III. Den publicerades 1596 utan att författare angavs, som brukligt var på den tiden. Pjäsen har emellertid åtdragit sig en hel del uppmärksamhet därför att det gissas att en viss handskmakarson från Stratford-upon-Avon var medförfattare.

Tyvärr hade jag i förväg hört om vilka delar av pjäsen som antogs vara skrivna av Skakespeare så jag kunde inte läsa pjäsen och själv försöka avgöra om jag såg hans hand på ett obiaset vis.

Pjäsens titelperson är den engelska kungen Edward III. Två aspekter av hans liv berörs, hans försök att förföra (idag skulle vi kanske kalla det sexuella trakasserier ) grevinnan av Salisbury och hans krig i Frankrike. Både kungen och grevinnan är gifta, vilket gör kungens agerande mycket förkastligt med dåtidens mått. Scenerna mellan grevinnan och kungen föregår krigen och antas vara skrivna av Shakespeare. De är helt fiktiva och bygger, förutom på författarens fantasi, framförallt på en roman.

Det är ingen ny Hamlet-pjäs det är frågan om, men scenerna med grevinnan fungerar bra dramatiskt och språket är absolut läsvärt. Jag kan mycket väl tänka mig att de är skrivna av en Shakespeare som ännu inte nått sin toppform.

I pjäsen så avvisar i varje fall grevinnan kungens närmanden på ett effektivt sätt och han beger sig ångerfull till krigen i Frankrike. Där vinner han stora framgångar. Den franska kungen tas till fånga, samtidigt som hans armé hemma i England har tillfångatagit den skotska kungen. Skakespeare antas ha haft ett litet finger med i spelet även på krigsscenerna, men i huvudsak tros de vara skriven av någon annan.

Pjäsen är tänkt att appellera till en patriotisk publik genom att skildra engelska framgångar. Att kungen får börja med ett omoraliskt beteende som han kan för att genomgå en moralisk reformation var tydligen uppskattat med tanke på att samma mönster återkommer i fler historiska pjäser, t ex Henry V av Skakespeare.

Edward III var farfar till Richard II, en annan a Shakespeares kungar, och personerna i den här pjäsen nämns i flera av Shakespeares historiska pjäser.

Pjäsen är absolut läsvärd om man älskar Shakespeare. Dels för hans eget bidrag, dels för att få se ett exempel på hur även andra dramatiker vid denna tid skriv historiska pjäser med många strukturella likheter med Shakespeares egna. Jag tänker framförallt på hur det historiska källmaterialet används som inspirationskälla men kan manipuleras i godtycklig omfattning för att passa artistiska behov.

Om Shakespeare eller någon av hans samtida engelska dramatiker skulle skriva en pjäs om 1900-talets historia hade de nog bestämt att det var bättre ur dramatisk synpunkt om det bara inträffade ett världskrig, och detta världskrig skulle sluta med en strid man mot man mellan Hitler och Churchill.

Intressant med pjäsen är också hur dess patriotism har stora likheter med moderna former av aggressiv nationalism fast värre. I pjäsen skildras den engelska arméns tidtypiska brutala sätt att handskas med civilbefolkningen utan negativa kommentarer.

Pjäsen får 3 applåder utav 5 möjliga för sina egna meriter, men med tanke på det historiska intresset höjer jag till 4 applåder.

Advertisements

Etiketter: ,


%d bloggare gillar detta: