Recension: Otello från Metropolitan

Jag såg nyligen en direktsändning av Verdis ”Otello” från Metropolitan i New York.

Jag tycker det är en undervart vacker opera och jag gillade även detta musikaliska framförande även om jag t ex tycker mer om en gammal version med Domingo, Morris och Fleming i huvudrollerna.

Av de tre huvudrollerna i denna version var titelrollinnehavaren Aleksandrs Antonenko den jag uppskattade minst musikaliskt.

Željko Lučić gillade jag som Iago, han var underbart ond. Sonya Yoncheva var en skönsjungande och vacker Desdemona. Jag var inte så förtjust i hur hon skådespelade i början men det skyller jag på regissören, inte henne.

Om jag ska kommentera det rent dramatiska så var det några regibeslut som jag inte gillade men som var intressanta.

Det ena var att låta Desdemona ge intryck av att vara ganska deppig och kanske tveksam till sitt beslut att gifta sig redan i akt 1. Det stämmer inte riktigt med librettot, kan jag tycka, och jag tycker det dämpar den tragiska effekten senare när Otello börjar misstänka henne.

Ett annat beslut som jag inte gillade var att Otello i denna version är lika ljushyad som Desdemona. När det gäller pjäsen Othello har det inte varit populärt att låta vita skådespelare sminka sig svarta på ett bra tag, men då har man hittat svarta skådespelare att spela rollen. Att låta en vit skådespelare spela rollen utan att sminka sig är att mista en dramatisk effekt, med tanke på hur intressant Otellos situation som general och firad hjälte, samtidigt som hans hudfärg garanterar att han inte kan accepteras helt, är. Visst kan man som publik använda sin fantasi, men med den motiveringen kunde man låtit sångarna bara vardagskläder. Lämplig kläder och smink gör inlevelsen bättre.

Slutligen var det en intressant händelse i stridsscenen där Cassio i sitt druckna raseri råkar såra en kvinna. Han blir chockad men hon ignoreras sedan av den ilskna Otello som dyker upp. Först när Desdemona kommer blir hon hjälpt iväg. Å andra sidan visar Otello viss (om än begränsad) omsorg om den sårade Montano. Antaglien tänkte regissören att det skulle belysa Otellos karaktär och kvinnors utsatta situation i operans Venediska samhälle.

Klädsel och dekor fann jag adekvata men inte imponerande.

Slutligen vill jag kommentera åsikten att operan är bättre än pjäsen den bygger på, något som framfördes av Eric Owens i hans inledning till operan. Ur rent dramatisk synvinkel kan jag inte hålla med om det. Operan är en mycket bra bearbetning av pjäsen och trogen till största delen men man tappar några fina delar. T ex missar man både Othellos och Desdemonas resoluta modiga agerande i pjäsens första akt. Man missar också några fina monologer av Othello, Iago och Emilias Shylock-liknande plädering för kvinnor.

Operan och pjäsen är emellertid utmärkta komplement, och operan håller sig så nära pjäsen att det är naturligt att läsa in några av de saknade detaljerna. Ibland verkar det tanken: i pjäsen håller Othello en mycket berömd monolog innan han dödar Desdemona. I operan får vi inte höra något liknande men vi får se en instrumental scen innan mordet där varje person som är bekant med pjäsen kommer tänka på Othellos monolog.

Ett intressant exempel på att läsa in saker från pjäsen i operan är att Sonya Yoncheva i en intervju beskriver Desdemona som modig som vågar deklarera sin kärlek till Otello. I pjäsen beskrivs hur Desdemonas far motsätter sig deras kärlek men jag tror inte operan innehåller något direkt omnämnade att Desdemona och Otello skulle mött något motstånd.

Advertisements

%d bloggare gillar detta: