Archive for the ‘Litteratur, film och kultur’ Category

Några synpunkter på den muslimska slöjan

2017-05-12

Jag tänkte samla några av mina tankar kring slöjan så som den bärs av vissa muslimska kvinnor.

Betraktat bara som klädesplagg i sig har jag inga större invändningar mot den. Slöjan fyller väl oftast ingen praktisk funktion, och ur modesynpunkt skulle jag avråda från den om jag en kvinna frågade mig om smakråd. Men det stör mig inte att folk har en avvikande klädsmak. Jag står ut med att folk använder jeans även om jag tycker det är fult och slöjan som klädesplagg i sig upprör mig inte mer än det.

Ur politisk synpunkt tycker jag kvinnors val att bära eller inte bära slöja ska respekteras, och oavsett vilket de väljer ska de vara fria från tvång, våld och trakasserier. Däremot finns det ingen rätt att bära det på en arbetsplats, jag stöder helt rätten för en arbetsgivare att kräva att en klädkod som del av anställningskontraktet.

Om slöjan i sig endast är ett smärre problem, så är den associerad med desto mer problematiska åsikter. Argumenten som finns för att bära slöjan är oftast djupt problematiska. Det kan vara en religiös bokstavstro, en obehaglig puritansk inställning som säger att det är omoraliskt för en kvinna att visa håret eller en inställning som säger att det behövs för att skydda kvinnor från sexuella övergrepp.

Även om det också finns rimligare skäl till att bära slöja, som kultur eller att man känner sig bekvämare med den, så skulle ge ändå se det som ett positivt tecken om slöjanvändningen minskade.

Jag tycker för övrigt att ordet ”hijab” aldrig bör användas. Finns ingen anledning att införa ett nytt begrepp bara för att vissa muhammedaner föredrar det.

 

 

Annonser

BBCs Krig och Fred

2016-04-10

Jag har nu sett sista avsnittet av Krig och Fred, BBCs filmatisering av Tolstoys roman med samma namn. Det sista avsnittet var det bästa enligt min mening. Det var rätt gripande, med både olycka och lyckliga slut för vissa. Det var längre än de andra avsnitten vilket kändes rimligt för att hinna avsluta historien ordentligt.

På det hela tåget var det en okej serie men inget speciellt. Jag har inte läst boken och uttalar mig bara om TV-serien sett som serie. Jag kan tänka mig att Tolstoy-älskarna inte tycker serien gör boken rättvisa men från min utgångspunkt var problemet snarare det motsatta: det var för uppenbart att serien byggde på en bok för det var så väldigt många trådar i handlingen som bara kort behandlades. I boken antar jag de kan ta mer plats men det gav ett konstigt och fragmenterat intryck i serien. Det hade kanske varit en bra idé att välja ut några delar av boken att fokusera filmatiseringen på. Kanske ignorera vissa personer i det myllrande persongalleriet och fokusera på några få.

 

 

Recension: Veckans föreställning; Othello

2013-05-11

SVT visade i sin programserie Veckans Föreställning en föreställning av Othello från Romateatern, med Peter Gardiner, Allan Svensson och Ida Wallfelt i huvudrollerna. Den kan ses i några veckor till på SVT play. 

Jag gillade skådespelarinsatserna och konceptet överlag. 

Det kändes dock onödigt att Desdemona (inspirerad av Oliver Parkers film?) ska bada i Akt 4, scen 3. Jag ser någon inte vilken dramatisk poäng det ska fylla, utom att ge publiken chans att titta på Ida Wallfelt. 

Angående översättningen så fyller den sitt syfte. Men det blir inte ett poetiskt drama på samma vis som i originalet. 

Föreställningen valde att understyrka ras-temat i Othello, som sig brukligt är nu för tiden. Däremot tyckte jag det tonade ner könsrollstemat. I originalet så understryker ju Desdemona upprepade gånger sin undergivenhet och lydnad mot Othello, vilket till största delen försvinner i den här föreställningen. Desdemonas ”my lord” , hennes vanliga tilltal till Othello, blir översatt till ”min kära” eller något i den stilen. Tanken är kanske att göra Desdemona mer begriplig och modern för publiken. Eftersom de inte valt att förflytta handlingen till nutid tycker jag dock det är ett onödigt val. 

Handlingen anges utspela sig 1546 i en textremsa i början. Varför de har valt det datumet vet jag inte. Något datum anges ju inte i pjäsen. 

Recension: Mördaren ljuger inte ensam

2013-03-17

Filmatiseringen som går just nu på bio av Maria Langs bok är välgjord och har sina poänger. Den höjer sig dock inte över ett bra avsnitt av ”Morden i Midsomer”, så alla utom de inbitna Lang-fantasterna bör vänta tills den visas på tv för att se den. 

För de inbitna Lang-fansen kan berättas att filen avviker från förlagan på ett antal punkter. Tillräckligt för att öka spänningen, eller för att man ska reta sig på de till synes onödiga ändringarna, beroende på tycke och smak. 

Något som en läsare av boken säkert kommer reagera på är du-reformen redan verkar genomförd i filmens 50-tal(?). Överhuvudtaget går tjusningen att ta del av en skildring av en annan tid förlorad med filmen.  

Josephine Tey: ”En gammal skandal”

2013-03-02

Den som följer engelskspråkig media har kanske lagt märke till att det var en massa uppmärksamhet kring att man hittat liket av Richard III, en engelsk medeltida kung. Richard III är kanske mest känd som skurken i Shakespeares pjäs med namn efter honom. Pjäsen är en svartmålning av honom, i linje med propagandan från Tudor-dynastin som tog över efter honom och vars sista regent, Elizabeth I, regerade när Shakespeare skrev pjäsen.

Pjäsen är inte någon av Shakespeares allra bäst men han var rätt bra även när han inte var som bäst. Skildringen av Richard själv är fascinerande i all sin ondska.

För den som vill läsa något mer modernt och pro-Richard kan jag rekommendera ”En gammal skandal” av Josephine Tey, med ”Daughter of Time” som originaltitel. Det är en historisk deckare men till skillnad från de flesta sådana utspelar sig den inte i förfluten tid. (Dvs, den gjorde det inte när den publicerades. Idag är väl 50-talet historiskt.)

Den handlar om en polis som ligger på sjukhus med benbrott och som för att fördriva tiden bestämmer sig för att lista ut vem som egentligen mördade Richards brorsöner. Var det Richard själv? Eller hans fiender?

Boken försöker ärerädda Richard III från anklagelsen att vara en tyrann. Man ska hålla i minnet så klart att boken är en fiktion och Teys tolkning inte övertygat historikerna.

Och även om Richard inte skulle ha mördat sin brorsöner så var han ju med moderna mått en diktator i alla fall. Det är något Tey bortser från helt.

Men med dessa reservationer, så tyckte jag det var en fascinerande skildring av ett historiskt detektivarbete i fiktiv form. Man kan se boken som en plädering för vikten av källkritik, vilket givetvis måste tillämpas mot boken själv också.

Något särskilt intresse för engelsk medeltidshistoria behöver man inte ha för att uppskatta boken. Däremot bör man nog vara intresserad av historiska deckare i allmänhet. Inte ens då kan jag lova att man gillar den men den är ansedd som en klassiker i sin genre så uppenbarligen är det fler än jag som gillat den.

Grattis Wikipedia!

2011-01-15

Wikipedia fyller 10 år denna månaden. Massmedia uppmärksammar.

Mycket av diskussionen kring Wikipedia handlar om det är en tillförlitlig källa. Min egen åsikt är att en kritisk användare inte bör ha några större problem att sålla i information. Artiklar ska ha källhänvisning på Wikipedia och finns det kan man kontrollera källorna. Saknas källhänvisning, eller om man inte orkar leta upp dem, kan man kolla artikelns historia och diskussionssidan för att få en uppfattning om vilka påståenden som är kontroversiella. Slutligen kan man tillämpa normal källkritik och fråga sig om det finns någon som har intresse av att sprida felaktiga uppgifter och man därför bör vara extra försiktig.

Sedan är det viktigt att komma ihåg att tillförlitligheten varierar beroende på ämne. Artiklar om matematik är ofta väldigt bra. Man kan knappast använda det som en referens i en artikel men för att kolla upp definitioner och resultat man inte kände till fungerar det alldeles utmärkt.

Skolor kunde använda Wikipedia som ett utmärkt verktyg för att lära ut källkritik med poängen att en källa är inte antingen trovärdig eller otrovärdig, utan man måste fundera på vad den är trovärdig om.

Peter Englund och populärlitteraturen

2010-10-10

DN har en kort intervju med Peter Englund om populärlitteraturen och Nobelpriset.

Englund menar att det är svårt att hitta tillräcklig kvalitet i populärlitteraturen för att motivera ett Nobelpris.

Jag läser personligen nästan bara populärlitteratur så jag borde kanske känna mig förolämpad. (Att fans av populärlitterära genrer som SF, fantasy eller deckare anser att deras genrer är undervärderade av det litterära etablissemanget är ju legio.) Men det gör jag inte.

Själv tror jag inte på någon sorts objektiv rangordning av litteratur. Antingen berörs och underhålls man av en bok eller så gör man inte det och gör man det inte så är det meningslöst att säga att man borde tycka om boken. Gillar Englund inte populärlitteratur så är det alltså inget jag vill kritisera.

Men jag är nyfiken på vad han menar med ”kvalitet” i de här sammanhangen. Finns det lågkvalitativa böcker som Englund ändå tycker är roliga att läsa t ex? Kanske har det något med svårigheten att skriva böckerna. Kiosklitteratur kan ju vara rolig att läsa men man vill nog inte ge författaren ett pris eftersom man känner att vem som helst hade kunnat skriva samma sak.

Men all populärlitteratur är ju inte lätt att skriva. När jag läser t ex Tolkien eller John Dickson Carr får jag inte känslan att jag, eller de flesta Nobelpristagare för den delen, hade kunnat skriva den här boken.

Det vore intressant också att veta vad Englund tänker på när han pratar om populärlitteraturen. Ska de som hoppats på att Philip Roth ska få priset ge upp t ex?

Recension: John Dickson Carr-a Critical Study

2010-05-26

Jag har läst en bok av S.T. Joshi som är en studie av John Dickson Carrs böcker.

Den är intressant för alla som gillar deckarlitteratur. Det allra viktigaste i Carrs böcker, de finurliga intrigerna, ägnas inte någon djuplodande studie, men andra aspekter av Carrs skrivande analyseras. Således analyseras hans språk, berättarstruktur, hans karaktärsteckning och vilka politiska och religiösa åsikter han ger uttryck för i sina böcker.

Joshi tar upp både Carrs styrkor och svagheter. Som han skriver var inte karaktärsteckning någon stark sida för Carr t ex. Men på att konstruera finurliga intriger är han nog oöverträffad.

Det slår mig när jag läser boken att en anledning till att jag gillar hans böcker så mycket kan vara att Carr hade en likande litteratursyn som jag. Han såg sina böcker som ren underhållning utan någon djupare mening. T ex så är hans konservativa (eller reaktionära) politiska åskådning klar för den som läst många av hans böcker men det är en bisak i böckerna.

Själv har jag också den något kontroversiella åsikten att litteratur är till nästan uteslutande för förströelse, inte för att göra oss till bättre människor. Stor litteratur, som Shakespeare, är litteratur som lyckats roa många, mycket. Således är jag klart villig att räkna Carr till världslitteraturens giganter.