Recension: Mördaren ljuger inte ensam

Filmatiseringen som går just nu på bio av Maria Langs bok är välgjord och har sina poänger. Den höjer sig dock inte över ett bra avsnitt av ”Morden i Midsomer”, så alla utom de inbitna Lang-fantasterna bör vänta tills den visas på tv för att se den. 

För de inbitna Lang-fansen kan berättas att filen avviker från förlagan på ett antal punkter. Tillräckligt för att öka spänningen, eller för att man ska reta sig på de till synes onödiga ändringarna, beroende på tycke och smak. 

Något som en läsare av boken säkert kommer reagera på är du-reformen redan verkar genomförd i filmens 50-tal(?). Överhuvudtaget går tjusningen att ta del av en skildring av en annan tid förlorad med filmen.  

Josephine Tey: ”En gammal skandal”

Den som följer engelskspråkig media har kanske lagt märke till att det var en massa uppmärksamhet kring att man hittat liket av Richard III, en engelsk medeltida kung. Richard III är kanske mest känd som skurken i Shakespeares pjäs med namn efter honom. Pjäsen är en svartmålning av honom, i linje med propagandan från Tudor-dynastin som tog över efter honom och vars sista regent, Elizabeth I, regerade när Shakespeare skrev pjäsen.

Pjäsen är inte någon av Shakespeares allra bäst men han var rätt bra även när han inte var som bäst. Skildringen av Richard själv är fascinerande i all sin ondska.

För den som vill läsa något mer modernt och pro-Richard kan jag rekommendera ”En gammal skandal” av Josephine Tey, med ”Daughter of Time” som originaltitel. Det är en historisk deckare men till skillnad från de flesta sådana utspelar sig den inte i förfluten tid. (Dvs, den gjorde det inte när den publicerades. Idag är väl 50-talet historiskt.)

Den handlar om en polis som ligger på sjukhus med benbrott och som för att fördriva tiden bestämmer sig för att lista ut vem som egentligen mördade Richards brorsöner. Var det Richard själv? Eller hans fiender?

Boken försöker ärerädda Richard III från anklagelsen att vara en tyrann. Man ska hålla i minnet så klart att boken är en fiktion och Teys tolkning inte övertygat historikerna.

Och även om Richard inte skulle ha mördat sin brorsöner så var han ju med moderna mått en diktator i alla fall. Det är något Tey bortser från helt.

Men med dessa reservationer, så tyckte jag det var en fascinerande skildring av ett historiskt detektivarbete i fiktiv form. Man kan se boken som en plädering för vikten av källkritik, vilket givetvis måste tillämpas mot boken själv också.

Något särskilt intresse för engelsk medeltidshistoria behöver man inte ha för att uppskatta boken. Däremot bör man nog vara intresserad av historiska deckare i allmänhet. Inte ens då kan jag lova att man gillar den men den är ansedd som en klassiker i sin genre så uppenbarligen är det fler än jag som gillat den.