”Kärleksdrycken” från Met-operan

Donizettis ”Kärleksdrycken” är en lysande komisk opera. Met-operans senaste föreställning, som jag såg på bio, var vackert sjungen, med bra orkester. Jag är musikalisk lekman, så min enda kompetens är att jag kan säga om jag gillade det eller inte.

Skådespeleriet var bra, tyckte jag, och Pretty Yende (sic) var vacker i rollen som Adina men regin var lite konstig. En massa onödigt och meningslöst viftande med vapen var en sak som slog mig. En annan sak var att Nemorino och Adina var mer fysiska och tog mer på varandra än brukligt innan de deklarerat sin kärlek, vilket jag inte tycker funkar så bra med Nemorinos karaktär.

Några komiska ögonblick hade regin fångat bra. När jag läste på om föreställningen såg jag att regissören hade tänkt sig att soldaterna skulle vara ockupanter vilket jag inte alls uppfattade under själva föreställningen. Jag slogs mest av att unformerna var så eleganta, något som föreställningen verkligen lyckades med, till skillnad från sceneriet.

Avskaffa debet och kredit!: Bokföring med negativa tal

Negativa tal är inte något konstigt nuförtiden, det behandlas redan i grundskolan. Men på alla områden har det inte slagit igenom: i bokföring använder man fortfarande debit och kredit. Det är intressant för det nämns ofta i skildringar av talens historia att den dubbla bokföringens utföring påverkats av att negativa tal inte var accepterade när de infördes och ett av de vanligaste exemplen för att förklara negativa tal torde vara skulder och förluster.

Vad skulle det innebära att fullt ut använda negativa tal i bokföringen? Den skulle fortfarande vara dubbel eftersom varje transaktion skulle bokföras på minst 2 konton men debit och kredit skulle avskaffas.

Jag tänker mig att man skulle ha två typer av konton: inkomstkonton och tillgångskonton. När ett företag har gjort en försäljning så bokförs dels försäljningen på ett inkomstkonto, och dels så bokförs det på ett tillgångskonto.

Om ett företag säljer varor för 10000 på kort kredit t ex, så bokförs en inkomst (vi ignorerar skillnaden mellan inkomst och intäkt för enkelhets skull) på varuförsäljningskontot och tillgångskontot ”kortfristiga fodringar” ökas med 10000. När fakturan sedan betalas ökas tillgångskontot ”Kassan” med 10000 och tillgångskontot ”Kortfristiga fodringar” minskas med 10000.

Utgifter hanteras på ett liknande sätt, fast med negativt tecken. Om företaget gör ett inköp för 5000 kr av kontorsmaterial med pengar från bankkontot så bokförs -5000 på inkomstkontot ”Kontorsmaterial” och likaså så bokförs -5000 på tillgångskontot ”Banktillgodohavanden”.

Istället för att ha minnesregeln att lika mycket ska bokföras i debet och i kredit så har man regeln att lika mycket ska bokföras på inkomstkonton och på tillgångskonton. I exemplet ovan när en faktura betals så blev den sammanlagda ändringen av tillgångskonton 0 och det motsvarar också summan av vad som gjordes med inkomstkontona.

Jag tror den här förändringen vore pedagogiskt enklare att förstå och skulle inte medföra några nackdelar jämfört med idag.

 

Om Islam och rasism

Riksdagsledamoten Hanif Bali har skrivit inlägg på social media https://twitter.com/hanifbali/status/876950450175717377 där han till synes jämställer islam med rasism, och försöker sedan hävda att han menade islamism. Hans inlägg väcker frågan om man egentligen kan se religion som en vanlig ideologi, i vilket fall hans inlägg inte vore anmärkningsvärt alls, och det är inte helt lätt att avgöra. Filosofiskt kan det verka rimligt att bara se det som en ideologi, men i praktiken har religiös tillhörighet stora likheter med kulturell och etnisk identitet. Man kan alltså absolut säga att åsikten att Koranen är ofelbar eller att sharia-rätt bör införas rent logiskt är väldigt obehagliga åsikter att ha, men det finns muslimer som inte delar de åsikterna. Och en del muslimer som faktiskt anser Koranen är ofelbar har en tolkning av vad den säger som ignorerar de obehagliga sidorna. (Huruvida de sistnämnda muslimerna ändå bidrar till förekomsten av muslimsk extremism indirekt genom att sprida en positiv syn på Koranen som sedan kan va en grogrund för extremare tolkningar är en öppen fråga.)  På grund av de olika varianterna av Islam som finns kan man inte jämställa det med en ideologi som rasism. Och taktiskt, för att uppmuntra muslimer till assimilation i den västerländska kulturen, är det bäst om politiker ger intrycket att de kan behålla sin muslimska identitet samtidigt som den anmanar en västerländsk livsstil och västerländska värderingar.

Jag skulle inte vilja att en riksdagsman för ett parti jag röstar på skrev ett sådant här inlägg. Jag säger absolut inte att islam inte kan kritiseras, och jag skulle inte reagera negativt på om säg Richard Dawkins hade gjort samma jämförelse, men en politiker tycker jag ska avhålla sig från den.

Små vågmästare

I det britiska valet har det det lilla unionistpartiet DUP från Nordirland blivit vågmästatre med 0.9% av rösterna. Det är inte bra, men på sätt och vis är det roligt för jag minns när borgerliga ledarskribenter klagade på att det svenska proportionella valsystemet gav miljöpartiet med över 4% av rösterna för mycket inflytande.

Alla katolska män kan bli valda till påve

Den katolske biskopen i Sverige, Anders Arborelius, har utnämnts till kardinal. Grattis till honom kan till att börja med, men det intressantaste med det hela är SVTs nyhetsvärdering när väljer att placera det som översta nyheten på sin hemsida och betona att han nu kan väljas till påve.

Det finns alltså en viss fascination för katolska kyrkan i Sverige, och varför inte? Bortser man från vad de lär ut är de som organisation rätt intressant.

Det kan dock påpekas att Ander Arborelius kunde väljas till påve innan också, alla katolska män är valbara. Hans chans må ha ökat lite men fortfarande är den högst teoretisk.

Några synpunkter på den muslimska slöjan

Jag tänkte samla några av mina tankar kring slöjan så som den bärs av vissa muslimska kvinnor.

Betraktat bara som klädesplagg i sig har jag inga större invändningar mot den. Slöjan fyller väl oftast ingen praktisk funktion, och ur modesynpunkt skulle jag avråda från den om jag en kvinna frågade mig om smakråd. Men det stör mig inte att folk har en avvikande klädsmak. Jag står ut med att folk använder jeans även om jag tycker det är fult och slöjan som klädesplagg i sig upprör mig inte mer än det.

Ur politisk synpunkt tycker jag kvinnors val att bära eller inte bära slöja ska respekteras, och oavsett vilket de väljer ska de vara fria från tvång, våld och trakasserier. Däremot finns det ingen rätt att bära det på en arbetsplats, jag stöder helt rätten för en arbetsgivare att kräva att en klädkod som del av anställningskontraktet.

Om slöjan i sig endast är ett smärre problem, så är den associerad med desto mer problematiska åsikter. Argumenten som finns för att bära slöjan är oftast djupt problematiska. Det kan vara en religiös bokstavstro, en obehaglig puritansk inställning som säger att det är omoraliskt för en kvinna att visa håret eller en inställning som säger att det behövs för att skydda kvinnor från sexuella övergrepp.

Även om det också finns rimligare skäl till att bära slöja, som kultur eller att man känner sig bekvämare med den, så skulle ge ändå se det som ett positivt tecken om slöjanvändningen minskade.

Jag tycker för övrigt att ordet ”hijab” aldrig bör användas. Finns ingen anledning att införa ett nytt begrepp bara för att vissa muhammedaner föredrar det.

 

 

Recension: ”The Picture from the Past”

Jag har nyss läst ”Picture from the Past”, den engelska översättningen av en bok av Paul Halter. Jag vill starkt rekommendera den.

Boken är en pusseldeckare av klassisk snitt, även om den Paul Halter är en modern fransk författare.

Halter jämförs ofta, bland annat på bokens baksida, med John Dickson Carr och det är lätt att förstå varför jämförelsen görs. Båda skriver fair-play pusseldeckare med till synes omöjliga situationer. Halters böcker utspelar sig i England under ungefär samma tidsperioder som Carrs böcker.

I denna bok finns det tre separata handlingstrådar som verkar kopplade på något mystiskt vis: dels en seriemördare som mördar män och stjäl deras identitet för att sedan mörda förföra och mörda kvinnor för deras livförsäkring, dels en mordutredning i det förflutna och dels några mystiska händelser i bokens nutid (1959( som drabbar en John Baird och hans nyblivna fru.

I boken serveras det flera till synes omöjliga situationer: ett omöjligt försvinnande, ett mord i slutet rum och, vilket är det viktigaste mysteriet, hur John Bairds liv kan ha så kusliga paralleller med det förflutna. Lösningen är lysande. Med undantag av några småsaker är allt tillfredsställande förklarat och jag kunde absolut inte gissa de viktigaste delarna.

Boken är också välskriven och mycket spännande, du kommer förmodligen vilja läsa ut den i ett sträck.

 

Är att förbjuda något att göra det obehövligt?

I en rationell, någorlunda liberal värld skulle människor som vill förbjuda sexköp argumentera för två saker: sexarbetarna fattar ett irrationellt beslut när de säljer sex och detta beslut är så fel och skadligt att vi kan frångå vanliga principer om att respektera människors autonomi, samt att de pragmatiska fördelarna med ett förbud överstiger nackdelarna. Kanske skulle de lyckas övertyga väljarna om det. Jag har ingen egentlig kunskap om sexarbetarnas situation och vad det finns för statistik på om de ångrar sig. Jag har givetvis tagit del av förbudsförespråkarnas argument men jag är inte beredd att se dem som opartiska sanningsvittnen.

I en sådan värld skulle man inte heller göra någon principiell skillnad på att förbjuda köp och försäljning. (Vid andra paternalistiska lagstiftningar så kriminaliserar man ofta den som anses fatta fel beslut, det må vara privat konsumtion av droger eller de som inte har säkerhetsbälte på sig.)

I vår verkliga värld utgår argumentationen istället från dels antiliberala argument, dels irrationella argument.

Rösta igen när Brexit-vilkoren klara

Storbritannien ska alltså lämna EU, vilket jag betraktar som ett sorgligt beslut. Jag tror det är fel ekonomiskt och jag tycker det är tråkigt att invandringsfientliga och nationalistiska argument har spelat så stor roll i motivationen för utträdet. Hade britterna velat lämna för att de inte tyckte EU var tillräckligt frihandelsvänligt eller för byråkratiskt hade jag sympatiserat men samtidigt tyckt att de överlag fattade fel beslut.

Det ska sägas att det delvis låg sådana bevekelsegrunder bakom beslutet att lämna, varje väljare har väl haft sina egna synpunkter på vad som är fel med EU. Det innebär också att det inte finns något egentligt mandat för en alternativ politik. Ska Storbritannien ge mer pengar till jordbruk eller mindre, sänka tullarna eller höja dem, avreglera arbetsmarknaden eller reglera mera? Det finns inga gemensamma svar från EU-motståndarna.

Det finns inte heller några gemensamma svar på vad för eftergifter Storbritannien ska göra i utträdesavtalen med EU. Ska frihandel eftersträvas? Om britterna måste betala för det, hur mycket ska de vara villiga att bidra med? Är det viktigt att uppnå rätt för britter att äga hus i EU eller oviktigt? Det är självklart inte heller någon som vet vilka villkor Storbritannien kommer lyckas få från övriga EU-länder.

Att folkomrösta igen när man inte gillar första folkomröstningen har ofta en dålig klang och ses nästan som odemokratiskt. Jag kan inte riktigt se varför. Vanliga val gör vi om regelbundet, inom 5 år i nästan alla demokratier, och även i vardagslivet är det inte ovanligt att man får ångra sig.

I det här fallet tycker jag man gott kan motivera att man håller en ny folkomröstning när det är klart vilka villkor Storbritannien kommer få. Det skulle kräva EUs tillstånd förmodligen, men det torde ligga i deras intresse att hålla en av Europas största ekonomier kvar inom unionen. Jag föreslår att man om två år när EUs anbud är klart håller en ny omröstning där brittiska folket får säga sitt igen och har möjlighet att ångra sig. Jag hoppas och tror att i en sådan ny omröstning så skulle de EU-vänliga kunna vinna. Innan folkomröstningen bör ett nyval hållas där partierna tydligt deklarerar att det är deras plan.

 

Cannabisanvändning efter legalisering

Alla med bildning inom nationalekonomi, eller bara sunt förnuft, antar nog att om tillgången av en produkt ökar så kommer allt annat lika också konsumtionen gå upp. Speciellt så brukar det antas gälla droger. (Vi har ju alla sett Systembolagets beräkningar om hur mycket drickandet skulle öka utan dem.)

I Colorado har de legaliserat cannabis men ändå har inte konsumtionen bland skolungdomar ökat: Denver Post.

Det finns en åldersgräns på 21 år för att lagligt konsumera men med tanke på att innehav nu är lagligt för folk över den gränsen, och det finns butiker som öppet säljer cannabis borde man ändå vänta sig att det blir lättare att få tag på. Men vare sig det, eller normaliseringseffekten av att det blir lagligt, har varit nog för att få konsumtionen att öka bland skolungdomar.

Det är givetvis möjligt att det beror på andra motverkande effekter, men eftersom den nationella trenden också är ganska stabil och inte pekar på en kraftig nedgång kan man ändå säga att det antyder att en legalisering inte i detta fall verkar ha spelat stor roll.

Självfallet stärker detta argumenten för att legalisera cannabis och andra lättare droger, men framförallt så illustrerar det finns en hel del vi inte förstår om drogmarknader och vi ska inte lita på tvärsäkra prognoser om vad som skulle hända om Sverige förde en tolerantare drogpolitik.